Tedrickartöntar
Emilia.
Förlåt att jag döpte detta inlägg som jag gjorde. Jag menar inget illa.
JAG SAKNAR DIG.
Jag vill sitta och dricka te hemma hos dig, prata framtidsplaner och
dansa. Snarast.
I'm gonna be a better man, Emilia.
.
.
.
.
.
PUSS.
Fate, up against your wi-hill!
Denna sjunde maj ville att jag skulle skriva här och tala om hur fin den är.
Klockan är ännu inte för mycket och min frukost står bredvid mig. Ute skiner solen, fåglar sjunger och det luktar faktiskt grönska.
Jag sitter ju tyvärr här inne. Men. Ikväll blir det The Wall i Köpenhamn. Känns fett faktiskt.
Dricker te ur min nya och sneda tekopp. Den är fin ändå.
Hej Gymnasiets studier! Jag är så trött på dig! Men HA, snart slipper vi varandra.
Patrick Wolf - The Bachelor (albumet)
Echo and the Bunnymen - Killer moon
Vilken underbar dag!
Efter att nu ha läst om Emilias dröm blev min dag ännu bättre.
Jag gick upp tidigt, hann äta en god frukost och cyklade i det fantastiska vårvädret till tåget, i lugnt tempo.
Satt genom världens tråkigaste lektion. Cafeterian och en bulle. Lugn promenad till tåget och fin läsning. Sedan nickarsömn. Helt underbart. Satte mig på kafferosteriet och drack kaffe och skrev texter till bandet. Så soft. Det borde nästan vara olagligt.
Gick sedan genom ett regnigt Malmö där kyrkogården var något av det vackraste jag sett på länge. Blommorna blommade, gräset var grönt och fåglarna sjöng. Trots regnet.
Nu väntar bara lite studier där jag ska fridlysa den svenska tanten.
Leverpastej!
God morgon!
I det somrigaste Sverige. I ett villaområde med färglada små, små hus. Ylva och jag, vi ska stjäla. Vi är förberedda, hon med en riktig pistol och jag fick förse mig med en locktång. Nog så farligt är väl det. Det blommar överallt. Stora buskar vid alla husen. Plötsligt är det så mycket blommor att vi får leta oss igenom snåren för att hitta husen. Vi hittar ett runt hus. Litet. Ylva löser av några skott mot det som visar sig vara en telefonstolpe. Jag berättar för henne att det nog är lönlöst att råna stolpen. Vi tar oss vidare genom det som blivit en nästan igenvuxen park, under de enorma buskarna i alla färger. Långt in finns husen. Men vi börjar springa. Vi kan ju råka illa ut. Med en pistol i handen, och en locktång. Vi kastar iväg det, in i snåren. Lägger oss på en enorm gräsmatta full av vintergäck och de där vita små blommorna som finns på gräsmattor. Jag ska göra en krans.
Sen vaknar jag i ett annat villaområde, grått och blä. Jippikaej :D
April, April!
Det är soligt ute.
TIP TOE IN THE GRASS.
Fest. Godis. Sol. Vind. Ej längre vinterjacka.
Vi ser slutet på trean. Fyra riktiga veckor kvar i skolan.
Sedan är tolv år av ens liv över.
OJ.
Ett dussin kaffekoppar lyckligare
Loppisfynd. Åh, vad jag älskar loppis. Denna gång i Folkets park, Skurup.
Lördag förmiddag, sol. Tolv kaffekoppar med tillhörande fat, samt ett fint
gammalt uppläggningsfat. Fett.
Skulle bara säga (skriva) det.
Min MP3 till mamma resulterade i 1-1, och jag är glad.
På fredag blir det nog fest i Lilla huset. Jag känner peppen!
lugn och ostbågar
Jag sitter här hemma. Jag borde verkligen verkligen skriva på
mitt projektarbete.
Det ger mig ont i magen. Jag orkar inte.
Jag tänker på att sommaren närmar sig. Jag tänker på Bryssel.
Hur kommer det bli?
Bryssel är känt för sitt dåliga väder. Hur länge står man ut?
Jag vill lära mig fotografera. Kan det verkligen vara så svårt? Ja.
Jag vill lära mig fotografera och dansa och filma och allt sånt.
Läsa alla klassiker såklart.
SOMMAR: kom!
Så snälla, säg inte nej. Bara gift er med mi-i-ig.
Här är gudago-ott att vara, tänk vad li-ivet dock är skönt.
Eller inte? Eller?
Precis som Emilia precis berättade för världen, var vi med om något otroligt under den gångna fantastiska helgen. Vi blev förälskade och jag har betett mig så obarmhärtigt flickigt de senaste dagarna.
Jag har suttit och ätit choklad,
lyssnat på Stay With Me (för att få in den ödesdigra känslan av att det aldrig kommer bli vi)
och samtidigt tittat på bilder från konserten. Om och om igen.
"Ola Salo. Ola Salo. Vill du gifta dig med mig?
Moto Boy. Ja, Moto Boy likaså. Ni är så fina båda två.
Så snälla, säg inte nej, bara gift er med mi-i-ig."
Ja, man förstår var jag befinner mig.
Idag är det projektarbetsdag. Solen skiner. Jag hittade en gammal påse Hagablandning. Festligt.
Pragresan är inställd. Kanske tar tåget till Bryssel istället och checkar läget liksom.
Det är vår vår vår vår vår!
Snabbt och galet
Snabbt och galet.
Sitter i min säng och försöker analysera "Bonjour, tristesse". Jag är måttligt road av den boken faktiskt. Speciellt efter världens bästa 24 timmar. Ja. Hjälp. Verkligen helt fantastiska timmar. Timmar då jag insåg att de skrikandes och svimmandes beatles-fansen inte var knäppa. Jag var liksom nästan likadan igår när en svettig Moto Boy och en svettig Ola Salo står på scen iförda världens sexigaste kläder.
Jag har suttit i en skog och repat med mitt band utan namn.
Jag steg upp tidigare än vanligt och sprang.
Vi repade lite till och det lät fantastiskt bra.
Hemligheternas väktare
Jag tror det är en bra boktitel. Eller ett bandnamn,
ELLER
ett bra namn, på den mystiska poeten.
Kaoshandlingsförlamningförvirring
Kaos bidrar konstigt nog till förlamning av alla mina kroppsdelar. Allt är kaos. Ingenting är därmed lugnt. Bara så att alla vet, om någon skulle undra. Eller nå, se det snarare som en ursäkt för mitt smått förvirrande beteende.
Hur botar man kaoshandlingsförlamningförvirring?
Man bidar tiden samtidigt som saker händer av sig självt och andra saker inte alls.
Man tittar i sin kalender.
Man skaffar sig naturligtvis mer att göra så att detta kaos aldrig tar slut.
Man blundar, ser inte, hör inte och kan absolut inte!
Man Äter.
När boten är avklarad vickar man lätt på lillfingret. Mest för att meddela dem som bryr sig (dvs ingen vad jag vet) om att jag lever.
Hejdå!
Hur botar man kaoshandlingsförlamningförvirring?
Man bidar tiden samtidigt som saker händer av sig självt och andra saker inte alls.
Man tittar i sin kalender.
Man skaffar sig naturligtvis mer att göra så att detta kaos aldrig tar slut.
Man blundar, ser inte, hör inte och kan absolut inte!
Man Äter.
När boten är avklarad vickar man lätt på lillfingret. Mest för att meddela dem som bryr sig (dvs ingen vad jag vet) om att jag lever.
Hejdå!
Fantasi-i
Min mormor är fantastisk.
(Morfar också, så klart, men på ett annat vis.)
Det regnade, blåste och luktade blött jordklot när jag cyklade hem idag.
Fy katten, åt magen. Det är den
LA LA LA LA LA LA LA LAKTOSFRIA VECKAN!
Jag skulle även vilja tacka Pysen (Pajsemajsen).
AAAAAAAAAAAAAAH kryptik, wooopidoodle.
14:02
Sömnlöst i en klänning med en meters släp rabblandes repliker om ett idealiskt rike har jag virrat runt på teatern i en vecka. Sorgligheternas sorlighet att det är över. När kommer jag någonsin få springa runt i vackra klänningar och prinsesskronor på huvudet igen? Aldrig!
Fest i val!
Festivalvalval, jag vill på festival!
Svart, som på Lilla Kafferosteriet
En dag, närmre bestämt onsdagen den sextonde februari, hände en märklig grej.
Jag och min moder träffades i Malmö för att se Förvandlingen på Hipp. Än så länge var allt väl. I väntan på entré till teatern tänkte vi värma upp med en fika. Vi gick till det närbelägna "Lilla Kafferosteriet".
I besvikelsen av upptäckten av frånvaron av någon vegetarisk mer mättande föda än kakor, tänkte jag att jag ju i alla fall borde ta en kopp te. Så, lite moloken beställde jag trots allt en kopp te.
"Grönt, rött eller svart?"
Svart såklart. Får jag ändå ingen mat kan jag ju lika gärna förgifta mig själv - "Svart, tack."
"Vill du ha honung i?"
Ja, nu fick jag ju ingen mat, så jag kommer ju antagligen ändå dö i förtid - "Ja, tack."
Jag hällde även mjölk i sedan, jag menar, man kan ju alltid hoppas att jag utan vetskap är laktosintollerant, och kommer lida ännu mer.
Ännu mer moloken gick jag nu med tunga steg upp för trappan, och det skulle inte bli bättre. Det enda lediga bord stod mycket nära ett annat, omringat av hysteriskt småfnissande flickor. DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! - ville jag skrika, men höll mig i kragen.
Gråtfärdig och nedtyngd av lifvets alla nederlag satte jag mig till slut. Jag suckade och lyfte blicken ut mot den nästan folktomma gatan, och förde tekoppen mot munnen, tog en klunk...
och hamnade nästan i chock. Det var så otroligt, makalöst, skandalöst, fantastiskt, ja nästan groteskt gott, teet.
Jag rusade ner för trapporna, slängde omkull de människor som olyckligtvis stod i min väg, för att komma fram till disken.
"Det svarta teet. Vad är det för något?"
"Det är en egen blandning. Tror det är darjeeling och earl grey, typ."
TYP?
"Tack. Det var gott."
Fikan blev bra. Förvandlingen var också bra. Gregor Samsas skådespelare var najs. Vilken bra kväll.
-
Jag har nu sprungit genom öknar, grävt mig genom asfalt med såriga händer och simmat över hav fyllda av läskiga monster, gjort allt för att mixa fram den perfekta koppen te.
OCH JAG HAR DEN.
4 delar darjeeling
<1 del earl grey
en halv del jasminete
typ
+ mjölk
+ en sked Lyle's Golden Syrup
Mötchti götchti!
